Livet efter Vida

När det som inte får hända händer – Del 4

Jag ser hur hela Jens ansikte blir mer o mer avslappnat ju mer han andas in lustgasen. Från 2cm till att öppna mig till 10cm, till att fått ut henne på bara 40 minuter. Utan eda. Åh herregud. Tänk att jag hade fixat det,

Adrenalinet började flöda och det kändes som att jag druckit 5 koppar kaffe. Jag var plötsligt så pigg bara 2 sekunder senare. Allt går så fort, hon trycker hon 2 gånger på min mage, jag får krysta igen och moderkakan kommer ut. Sen frågar jag om jag kan få hålla mitt barn snart? “Vill du verkligen det?” frågar barnmorskan mig
“Eh ja? som om det skulle va så konstigt?”
“jo visst, om ett litet tag bara” får jag som svar tillbaka. Dem gick iväg för att mäta och väga henne, ta hand och fotavtryck och sen kom dem tillbaka, med min lilla lilla tjej inlindad i en filt o la henne i min famn.

Så liten och så perfekt.

Det går inte ens o beskriva alla mina känslor jag hade då så jag kommer inte ens att försöka förklara dem nu för jag vet att jag ändå aldrig kunna ge dem känslorna någon typ av rättvisa såhär i ord. Vi får dem obligatoriska du-har-precis-fött-barn-mackorna och jag känner hur adrenalinet försvinner sakta ut ur kroppen o jag knappt kan hålla mina ögon öppna. Undersköterskan pratar o berättar att den här lilla väskan/bädden hon precis kommit in med är till för Vida, i den ligger det kylklampar, vi får ha henne uppe hos oss så mkt vi vill bara vi lägger ner henne i mellan åt så hennes kropp håller sig kall. Att höra det kändes så konstigt för hon var ju fortfarande varm. Hennes lilla hand värmde i min och hennes kind värmde mot mina läppar. Allt var fortfarande så sjukt orealistiskt men jag måste säga att idag är jag så fruktansvärt glad och tacksam över att den här lilla bädden/väskan med kylklampar finns, för det betyder att vi fick ha henne hos oss hela tiden och att vi slapp lämna in henne i ett litet kylskåp då och då. När undersköterskan pratat klart o gett oss lite information om att dem kommer tillbaka under natten för att byta kylklampar och ge mig ngn typ av medicin så lämnar hon oss äntligen för att få sova.

Klockan 04 vaknar jag av ett ryck, min bebis skriker. Jag sätter mig hastigt upp i sängen och tänker “vart är hon?” “är hon hungrig?” “dags att byta blöja?” tills jag ser henne ligga där breved mig, lugn och tyst. Då inser jag ju att hon är död och att de är någon annans bebis som skriker.

Jens ligger fortfarande o sover på andra sidan om mig och jag känner att jag får lite smått panik när jag hör en till som skriker. Den här gången är det en kvinna. Jag kommer ihåg så tydligt hur hon lät o att man riktigt hörde på tonen i hennes skrik hur ont hon hade. Medans jag stressat letar efter mina skor o en kofta att ta på mig så forsätter hon “Jag orkar inte mer, kan det inte bara sluta göra så jävla ont” då fick jag sån lust att skrika tillbaka “För dig är det iallafall värt det, så håll käften och va lite tacksam över att du snart kommer få träffa ditt LEVANDE barn” men det gjorde jag ju inte såklart. Utan jag tog tändaren och cigarettpaketet ur Jens jacka och sprang ut från förlossningen och ner till Årsta Viken där jag satt och tittade ut över vattnet i nästan två timmar.

När jag väl kommit tillbaka till vårt rum o Jens vaknat så fick vi frukost. Efter någon timmes vilade får vi besök. Både utav Jens mamma och syster och min Pappa och hans sambo. Vi pratar om gårdagen o allt som hänt och dem får både se o hålla i sitt barnbarn för första gången. När dem åkt hem så kommer barnmorska E tillbaka, vi diskuterar hur gårdagen varit hon ger oss lite information såsom att Moderkakan såg fin ut, var en del blodproppar vilket kan ha gjort att hon inte fått någon näring men att det även kan ha kommit till efter hon dött då det inte blir någon blodcirkulation. Navelsträngen såg bra ut och det fanns inga yttre missbildningar man kunde se på vida. Sen berättar E att efter vi lämnat Vida här och väljer att åka hem så kommer hon skickas på obduktion då får vi kanske veta hur allt det här har hänt, varför hennes hjärta slutat slå. MEN det kan lika gärna va så att vi aldrig får veta, det är ytterst sällan man får fram dödsorsak på spädbarn som dör i magen. E berättar även att när jag krystat ut Vida så låg hon fortfarande kvar i hinnsäcken (eftersom att dem ej hade hunnit spricka hål på den, allt gick så fort och vattnet hade ju inte hunnit gå av sig själv innan) och saken var den  att jag inte hade något fostervatten kvar. Alls,  Hinnsäcken var tom på vatten.

Efter en stund frågar hon om det är okej att vi flyttas till avd 72 pga. platsbrist. Självklart svarar jag, någon annan behöver ju det här rummet mer än oss. Dessutom så var de på avd 72 jag kände mig som mest hemma. Många där i personalen kände jag sen tidigare, de va kollegor till mamma och jag själv hade jobbat i köketpå somrar och helger under min tonår. Dessutom så var de sällan någon med en nyfödd låg där. Så jag slapp ju iallafall det.

Vi fick rummet mitt emot mammas och när vi hade dörrarna öppna kunde ja se hur hon satt framför datorn och jobbade, när hon inte var inne hos oss såklart. Vilket var så skönt, att ha henne så nära hela tiden. Vi fick besök igen av vår kurator och även utav sjukhus Prästen. Vi bestämde att på måndag nästa vecka skulle vi tillbaka hit för att planera lite om hur vi vill göra med Vidas begravning,

Även vår barnmorska var inne och tittade till oss under dagen och gick igenom all nödvändig information. Eftersom det nu var den 6/6 och en röd dag så var inte sjukhusfotografen på plats, Vilket innebär att vi va tvungna och stanna till dagen efter om vi ville att han skulle komma till avd och fotta Vida, vilket på ett sätt var skönt för då hade vi iallafall en anledning till att vara kvar och slippa känna att vi behövde stressa hem. E berättade att vi fick stanna så länge vi ville men det var ändå skönt att ha en anledning till att vara kvar för jag behövde ju egentligen ingen eftervård, jag hade varken fått någon bristining, några efter-värkar eller några slags problem efter förlossningen, Men både jag o Jens ville ändå stanna kvar, vi ville spendera tid med vår dotter, ha henne på vårt bröst, ligga o klappa henne på huvet eller bara för att få titta på henne. Jag var iallafall inte riktigt redo att säga hejdå än.

Jag hade så svårt att sova, gick och yrade omkring och satt ute halva natten när Jens låg o sov, som tur var hittade en sköterska mig i korridoren som kunde leda mig tillbaka till vårt rum, hon gav mig både lugnande och en sömntablett så jag kunde få slappna av och somna om.

Dagen var kommen, sjukhusfotografen hade vart hos oss redan vid 11:00 och fotat Vida. Nu fanns det ingeting som höll oss kvar här, jag ville hem, men jag ville inte åka hem utan henne. Och på ett sätt så var det här det värsta av allt, att behöva lämna henne. Att behöva åka hem o leva vidare, utan henne. Vi satt länge i rummet där vi skulle säga hejdå o skiljas åt. Vi grät, vi berättade för henne hur mkt hon betyder för oss, hur stolta vi är som fått blivit hennes föräldrar, vi berättade hur mycket vi älskar henne och det sista jag sa till henne var att vi ses snart igen. För jag visste att vi nån gång kommer att ses igen. Kanske inte här, men någonstans och fram tills dess så kommer hon alltid att vara vid min sida

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats